Generation Z väjer inte för narrativa konventionsbrott

Karaktäriseringar av olika generationers särdrag och egenheter påminner om horoskop: De är ofta öppna beskrivningar som vem som helst skulle kunna identifiera sig med. Jag har därför ofta personligen placerat generationsforskning någonstans i gränslandet mellan vetenskap och vidskeplighet. Visst kan jag greppa att vi under uppväxten intryck från den rådande tidsandan, och att vi formas av samma världshändelser som vår omvärld, men tanken att detta skulle göra det möjligt att ringa in oss som en viss typ, med ett visst förhållningssätt till världen och en viss grundkaraktär, skrämmer mig. Troligtvis för att det utmanar bilden jag så gärna vill bevara av människan som en fritt handlande individ med egen agens. Jag tänker tillbaka på de skolklasser jag gått i; där fanns ju alla sorters människor? Att försöka ringa de grupperna hade varit omöjligt utan att godtyckligt generalisera. Allt ovanstående till trots tvingas jag nu konfronteras med insikten om att jag är ganska typiskt Generation Z. Jag har anat det länge, men inser det fullt ut först när jag ser pjäsen Att vattna en blomma på Teater Brunnsgatan 4. I publiken är de allra flesta, precis som jag, födda efter det att Estonia sjönk men innan tvillingtornen föll, det vill säga under 90-talets andra halva. Det faktumet tycks, att döma av pjäsens mottagande, innebära att vi delar en alldeles särskild samhörighet. 

Här följer vi Otto, som under en kväll ensam i sin lägenhet delar med sig av sina tankar om livet och arbetet (ord som ofta tycks användas synonymt) i klassisk stream of consiousness-form. Otto vaknar varje dag och går till ett kontorsjobb han inte hatar. Tvärtom, han är odelat tacksam över den trygghet och gemenskap arbetsplatsen ger honom. Det är i alla fall vad han intalar sig själv. Otto skulle aldrig drömma om att klaga det faktum att arbetsdagarna omfattar långt mer än de åtta timmar som infördes för (ganska exakt) hundra år sedan (den 4 augusti 1919). Inte heller på chefens demoniska ledarstil, eller krav på omänsklig multitaskingförmåga. Modern teknologi, såsom röstmeddelanden på mobilen, gör att chefens närvaro inte begränsas till det fysiska kontorsrummet: Genom sprakiga högtalare är han en oinbjuden och oavvislig gäst vid Ottos i övrigt ensamma middagsbord. 

Otto idealiserar den japanska arbetsmoralen. I Japan, berättar han, sätter man arbetet före allt annat i livet. Det finns till och med ett ord för att jobba ihjäl sig, karoshi. Otto lyfter fram Japan som en civilisation som är längre framskriden än vår, det bästa vi kan göra är att försöka hålla jämna steg. Vidare upplyser Otto med tindrande ögon publiken om att man i Japan slutat ha sex; det är alldeles sant! Där kan man istället köpa sig närhet på cuddle cafés, mycket smidigare och helt lagligt. Otto längtar till en värld där intimitet och privatliv fullt ut kommersialiserats. Under Ottos entusiasmerande intygelser avtecknar sig emellertid fragmentariskt berättelsen om en obearbetat trasigt förhållande. Genom ljudmeddelanden på en röstbrevlåda kan vi pussla ihop en osynlig motspelare, en exflickvän som oroar sig för Otto. Det undermedvetna blir en spelplan på vilken en parallellberättelse avtecknar sig: En om förträngning, försummade relationer och rädslan att förpassas. Genom narrativets uppdelningen av berättarrösten, där jaget, överjaget och detet avgränsas och motsäger varandra, är psykoanalysen starkt närvarande i pjäsen. Också detta kan ses beteckna ett drag typiskt för samtidens unga, för psykoanalytiskt tankegods utgör idag den grund på vilken många bygger sin världsbild. Den stora identitetsstriden bland dagens unga står inte mellan raggare och mods, inte heller utgör en ekonomisk vänster och höger-skala den avgörande skiljelinjen. Istället orienterar sig unga idag sig själva och sin omvärld utifrån huruvida de är anhängare till Slavoj Zizeck eller Jordan B Petersons världsåskådning, den första lacanska och den senare ljungiansk. Den här skiljelinjen är såklart inte alltid medvetet formulerad, eller något samtida unga aktivt reflekterar över, men att schismen står mellan en postmodern världsåskådning och en mer rotsökande traditionalism är tydligt. Oavsett vilken subkultur man anser sig tillhöra är trenden tydlig: Den vittnar om det undermedvetnas renässans. Psykoanalysen och dess modeller tycks göra storslagen comeback i en tid när allt rationaliseras och KBTas.

Till formen blir det en sorts montageteater, där intrycken glider in i varandra. Här finns en narrativ kronologi, men tematiskt är pjäsen uppbruten och fragmenterad. Vi rör oss sömlöst från mytiskt sagoberättande om en prins som går vilse i en öken till en pastisch på en japansk gameshow, och det funkar. Kanske för att vi redan är vana att ta till oss berättelser och nyheter i uppbrutet format, när de i vardagen ständigt når oss på olika plattformar med olika avsändare parallellt. Generation Z kan konsten att sammanfoga intryck till egna narrativ. Efter en timme, som känts som fem minuter, tar pjäsen ganska abrupt slut, och en epilog i textform projiceras på en svart skärm å scenen. Kan man avsluta en teaterpjäs med ett projicerat textkort? En ny generation tar plats på kulturscenen, och den väjer sig inte för några narrativa konventionsbrott. Att vattna en blomma lyckas både genom sin form och innehåll sammanfatta mycket av vad det innebär att vara ung i en överarbetande, kommersialiserad och fragmenterad samtid. Jag lämnar Teater Brunnsgatan 4 med en känsla av att ha blivit sedd.

Essy Klingberg