Ett ögonvittne till Michelle Obamas boksamtal i Globen delar med sig av sin historia

Jag var en av de förväntansfulla människor som trotsade kylan en deppig onsdagkväll i april och begav mig till globenområdet för att närvara under Michelle Obamas boksamtal slash inspirationsföreläsning. Biljetten hade jag fått av en slump samma dag, (de hade högst troligen inte sålt slut, kanske pga priset som på en del uppgick till 3300 kr), och jag har ingen aning om vad som väntar mig. Rubriken “Becoming” är ett ord som skulle passa bra in på vilken shabbychic-tapet som helst, och lämnar många dörrar öppna. Frågorna hopar sig när jag står i kön till säkerhetskontrollen. Kommer det säljas merch? Och kommer jag kunna hålla mig från att köpa den? Brevid mig ringlar kön till inlämningen av laptops lång, det här crowdet utgörs uppenbarligen av många som kommer direkt från jobbet.

När jag hör tonerna av Destinys Childs dunka dovt genom väggen börjar det gå upp för mig vad jag gett mig in på. För mitt inre ser jag den fruktansvärda kulturkrock som kommer uppstå när 14 000 medvetna svenskar misslyckas med att uppbåda den amerikanska mängd entusiasm som the First Lady är van vid på hemmaplan? Vi svenskar är ju biologiskt inkapabla att hålla igång en applåd i längre än 10 sekunder. Men det är som med en traffikolycka, omöjligt att titta bort, och jag rör mig med raska steg mot min plats.

På en enorm skärm visas en powerpoint som även en dreampersuer som Alexander Pärleros nog skulle beskriva som lite väl self-promotig. Michelle gör allt en god 2000-talsmänniska bör göra: Hon hälsar på poven och Dalai Lama, och klappar mängder av fattiga barn. Dessutom tränar hon, och sitter i möten och ser bekymrad ut. Men framför allt är hon en mamma! Det framgår tydligt av mängden bilder på henne tillsammans med Malia och den andra dottern, som man alltid glömmer vad hon heter. En klocka börjar räkna ner tiden till showen ska börja, publiken jublar. Jag önskar att det fanns en Shazam-app för spellistor, för kvällens är en perfekt mix av det bästa inom genren SIW (strong independent women). Den täcker hela skalan från Lady Gaga till Beyonce och spelas troligtvis i detta nu på ett Barrys Bootcamp-pass nära dig.

Det blir mörkt i lokalen.

Tystnaden som för en sekund lägger sig över globen bryts av introtonerna till Beyonces Halo, följt av Michelles röst:

Stockholm!

I’ve got one question for you tonight.

Who

Are

You.

BECOMING?

En koordinerad ljusshow kastar laserstrålar över publiken och scenen, där vi nu ser fyra gestalter stå. De representerar vanliga svenskar- Youre avarage swedish Joe, och berättar i tur och ordning om vad de ska bli, What they are becoming. Inledningscermonin genomförs av någon anledning på engelska, trots att publiken tveklöst domineras av svenskar och att The First Lady ännu inte synts till. I alla fall. En ska bli advokat, och möts av ett hav av applåder. En ska bli The best mother she can possibly be, publiken jublar. En har flyttat hit från New York, & the crowd goes wild. En är en man! Den kvinnodominerade publiken ger honom A for Attendance i form av en rungande applåd (jag har glömt vad han skulle bli. Troligtvis “a good role model” eller något).

Jag inser att jag totalt missbedömt publiken, som utan problem lyckas upprätthålla en nivå av entusiasm jag tidigare bara sätt på tv, hos Ellen DeGeneres eller Oprah Winfrey. Är detta alltså Sverige? Självhjälpsdopet följs av en film som sammanfattar Michelles liv- skönt för oss som inte tog oss igenom hela självbiografin. “Men jag gick på inspirationsföreläsningen” kan man nu svara om någon försöker shamea en för det. Budskapet kan sammanfattas som att Michelle lyckas med det motsägelsefulla konststycket att både vara en övermänniska och precis vem som helst- På samma gång.

Själva samtalet leds av komikern Phoebe Robinson, som förutom att programleda podcasten Two Dope Queens uppenbarligen är ett av Michelle Obamas största fans. De flesta av frågorna består i en utläggning om Michelles framgångar och/eller styrkor, följt av ett “How did you achieve that?”, alternativt en utläggning om alla motgångar Michelle mött, följt av ett “How did you overcome that?”. Det är bra stämning, varför utmana den med svåra frågor? Michelle Obama är en retorikens kung Midas, och jag dras med i hennes hypnotiserande utläggningar. När hon pratar om rollen som tonårsmamma skrattar jag igenkännande, fast jag inte har någon erfarenhet av det. Teens am I right? När hon beskriver utmaningarna med att vara gift med en president nickar jag allvarligt. Marriage, am I right.

Michelles leverans och närvaro gör att jag i stunden känner mig beredd att tatuera in samtliga visdomsord och självhjälpstips under revbenet. I efterhand kan jag konstatera att de ekar ganska toma bortom Globens säkerhetskontroller. Man ska vara en good member of ones community, man ska planera in egentid. Ett Tony Robbins-klipp på youtube hade klargjort ungefär på två minuter istället för två timmar, och gratis.

I ärlighetens namn är det mesta av innehållet från samtalet som följer ointressant att återge, som man kunnat ana om man följt Michelle som medial figur det senaste decenniet. Hon är inte i första hand en politisk figur, även om många velat tillskriva henne den rollen. Istället är hon det som så kärnfullt fastslagits i den oklara kompilationsfilmen som visades i inledningen, “An ordinary person, With an extraordinary life”. Efteråt känner jag mig matt, och armbågar mig fram genom ett mediasverige i miniatyr för att ta mig till tunnelbanan. I periferin skrider Anna Kinberg Batra förbi med ett securitytåg i hälarna, jag hinner tänka att det var snällt av moderaterna låta henne behålla det fast ingen längre bryr sig, let her down easy. Alla är verkligen här, och alla har en åsikt om kvällen. Den mest vanliga sägningen tycks emellertid vara “ja, jag är ju bara här av en slump för att jag råkade få biljetter”.

Var och beger sig nu tillbaka mot tryggheten innanför tullarna. Som hos en grupp scientolog-avhoppare tycks vår gemenskap präglas av en ovilja att kännas vid den fanatism som nyss drabbade oss alla.

Essy Klingberg